Om människan någon gång kommer att få förmågan att skapa nya livsformer, hur kommer det att påverka livets värde? Detta är en fråga som kan vara en källa till oro när man diskuterar konstgjort liv, men är oron befogad? I ett försök att svara på den frågan kommer jag att gå igenom några möjliga skäl till varför förmågan att skapa konstgjort liv skulle hota livets värde, och se om de verkligen ger oss skäl att oroa oss.

I sitt berömda bevis för tidens overklighet påstod McTaggart att det sätt händelser tycks skifta position i tiden från framtid till nutid och till förfluten tid, innebär en motsägelse. Vad McTaggart egentligen menade har varit föremål för en livlig debatt ända sedan beviset först publicerades 1908. Beviset består av två delar. I den första argumenterar McTaggart för att ingenting kan förändras förutom genom att övergå från framtid till förfluten tid. I den andra argumenterar han för att en sådan övergång innebär (...) en motsägelse och att det därför inte kan finnas någon förändring överhuvudtaget, vilket i sin tur innebär att det heller inte finns någon tid. De flesta filosofer är i dag eniga om att McTaggart har fel, men oeniga om på vilket sätt han har fel. Olika filosofer förkastar olika delar av beviset, beroende på om de har vad som kallas en A- eller B-uppfattning av tiden. De som har en A-uppfattning förnekar att tid förstådd som övergång från framtid till förfluten tid är motsägelsefull. De som har en B-uppfattning förnekar att en övergång från framtid till förfluten tid är nödvändig för förändring, men håller med om att sådan övergång är motsägelsefull. Det är min uppfattning att denna oenighet beror på att McTaggarts argument från första början blivit missuppfattat, av både A- och B-teoretiker. Av någon anledning har det alltid betraktats som ett självständigt argument, ett som är oberoende av det ontologiska system McTaggart förespråkade. Jag föreslår ett nytt sätt att förstå hur han menade att tiden är motsägelsefull. Ett sätt som tar hans ontologiska system som utgångspunkt. (shrink)

Jag tror att det är ett misstag att kräva av humanvetenskaperna (d.v.s. humaniora, samhälls- och beteendevetenskaperna) att de imiterar naturvetenskapernas forskningsmetodik. Humanvetenskaperna studerar meningsfulla fenomen vilkas natur är på ett grundläggande sätt annorlunda än de blott fysiska fenomen som naturvetenskapen studerar. Den största skillnaden är att meningsfulla fenomen inte uppenbarligen är lagbundna på samma sätt som fysiska fenomen och uppvisar därför inte samma regelbundenhet och förutsägbarhet som fysiska fenomen. För att studera meningsfulla fenomen krävs därför andra forskningsmetoder. Trots att humanvetenskaperna (...) studerar fenomen som inte är lagbundna och är på ett visst sätt subjektiva, så vill jag mena att de studerar objektivt verkliga fenomen och kan få giltig kunskap om dem. Att subjektiva fenomen också kan vara objektivt verkliga kan låta märkligt för vissa läsare, varför jag rundar av med en diskussion om vad det egentligen innebär för något att vara objektivt verkligt. Enligt den definition jag föreslår så framstår att meningsfulla fenomen, också de som kallas ”sociala konstruktioner”, kan förstås som objektivt verkliga företeelser trots att de på ett betydelsefullt sätt också är subjektiva. (shrink)